etincelle

En lång tjej med kort blont hår och hjärtformade solglasögonen kommer gående mot oss, som alla siktar in sig på direkt. Alla tänker samma tanke; Den tjejen är perfekt för vår streetstylefotografering. Vi konfronterar henne med vårt inövade lilla tal och frågar om hon vill ställa upp på en bild och några frågor till vår tidning. Hon tackar ja och vi knäpper av några bilder på henne och får då reda på att hon heter Anna Österlund, är 33 år, kommer från Stockholm men bor i Malmö och har ett helt eget klädmärke vid namn Ravishing Mad. Alla tappar hakan för en stund. Att marknadsföra sig har hon inga problem med, utan ger oss sitt visitkort som vi med stora leenden tar emot. Min kära kollega kommer senare på den briljanta idén att vi borde ha med henne i tidningen. En snygg kvinna med ett eget framgångsrikt klädmärke. Redan då visste jag att det här kunde bli riktigt bra.

En vecka senare är det med förväntansfulla steg som jag och mina fyra andra kompanjoner kliver av bussen på Davidshall i Malmö och möter upp Anna. Med runda solglasögon och hennes egendesignade höga jeans som jag känner igen från en av hennes kollektioner är hon precis lika snygg som när vi först träffade henne. Vi hälsar och börjar gå vidare för att slå oss ner på Helt Off på Davidshallstorg. Anna köper sig en latte och jag en chailatte. När hon får kaffet spricker hon upp i ett leende och ett härligt skratt bubblar upp. ”Det är nog den finaste latten jag någonsin har fått!” Vi tittar ner i hennes kopp och ser att baristan har gjort en nallebjörn i skummet och brister ut i skratt. Det är verkligen den finaste latten vi har sett. Vi slår oss ner och jag inleder hela intervjun med att be henne berätta om hennes allra första minne som har med mode att göra. Ett leende dyker upp när hon börjar tänka tillbaka.

- Jag var faktiskt med i en designtävling av Gunilla Pontén när jag gick i 7:an och sydde en jättelång linneklänning. Det var precis när grungen kom så det var jätteinne då. Den var ganska stor och i naturfärgat linne, knappar hela vägen och en liten skjortkrage. Den var skitful! hon skrattar till. Nej, men jag kom inget vart i den tävlingen. Det var nog första gången jag förstod skillnaden mellan att designa och sy.

- Hur kom du på att du ville börja designa och skapa ett eget klädmärke?

- Jag har alltid haft ett konstnärligt intresse men efter gymnasiet började jag faktiskt plugga massa samhällsvetenskapliga ämnen på universitetet. Men då tänkte jag att jag måste börja bestämma mig nu för vad jag ville göra. Så jag åkte till Spanien i ett halvår, träffade nytt folk och fick massa ny inspiration därifrån. Sen när jag kom tillbaka sa min kille som jag nu är gift med att jag borde börja satsa på att bli designer. ”Det är ju ändå det som du är intresserad utav”, sa han. Efter det gick jag sömnad och mönsterkonstruktion i ett år på Folkunviersitet och sen läste jag modedesign i tre år på Textilhögskolan i Borås.

- Berätta lite mer om Ravishing Mad.

- Jag startade hösten 2007. Men min första kollektion kom inte ut förrän hösten 2008. Man jobbar ett år i förväg, Så man måste ju investera rätt mycket innan man ens kan skicka iväg sin första faktura. Första säsongen kontaktade jag en pressagent i Stockholm där jag hade min kollektion hängande hos dem som då gjorde att mina kläder kunde lånas ut till stylister. Så där fick jag ganska mycket press i Sverige. Sen märkte jag att det var ganska svårt att slå sig in på den svenska marknaden och lättare för mig att sälja min kläder internationellt så jag började ha showrooms i Berlin och sen New York.

- Det jag har förstått är att du har kommit otroligt långt internationellt. Du har varit i Köpenhamn, Berlin, Amsterdam, Paris, New York etc. med Ravishing Mad. Vad har krävts för att ha kommit såhär långt?

- Jag jobbar väldigt mycket ute på internet. Jag har också insett att det som ger mest är att dels samarbeta med andra för då kan jag nå ut med mina saker via andra som jag ser upp till men inom andra genrer. Om jag samarbetar med en musiker kan jag nå ut till musikmänniskor som jag annars inte hade nått ut till. Och sen har jag också märkt att det som ger mest är alltid det som inte kostar något. När jag har köpt tjänster har det sällan gett lika mycket som när jag jobbar på gerillasättet.

Till min förvåning får vi reda på att det är Anna som gör det allra mesta själv. Det är hon som jobbar med företaget på heltid. Hon jobbar med fabrikerna, fixar all PR, det grafiska, att göra loggan, alla trycksaker, designar och syr provkollektioner etc. Och med saker att göra som räcker gott och väl till till 20 personer får mig då att fundera över hur hon gör för att skilja på arbetet och sin privata tid.

- Det är väldigt mixat. Jag har väldigt svårt att skilja på de saker jag gör som är privata och sen gör jag ju det som jag tycker är kul så jag kan t.ex. sticka iväg och göra en plåtning väldigt spontant med folk som jag bara har hittat och som jag vill jobba med. Hon avbryter sig en kort stund för att sträcka sig ner till sin väska och kommer upp igen upp igen med en lookbook. Det var i juni eller juli i somras som jag och en kompis bestämde oss för att åka till Stockholm och plåta till vår- och sommarkollektionen 2011. Vi hade inte riktigt någon plan utan det här var ganska så spontant. Vår fotograf Caleb Eike Smith visste ett ställe under en bro som vi kunde vara på. Sen körde vi igång vår plåtning som varade i ett helt dygn på olika platser. Hon bläddrar igenom lookbooken så att vi får se några bilder. Det intressanta är att vi inte posar med de här bilderna, det är inga bilder vi riktigt har skapat på det sättet utan vi lever vårt liv i bilderna. Det är då man får fram något äkta, när man lever i bilderna.

- Var får du din inspiration ifrån?

- Väldigt mycket från musik och texter och inte så jättemycket ifrån kläder. Mer ifrån livsstilen och kulturella fenomen. Jag känner att när jag tittar på andra kläder blir det väldigt mycket bara kläderna det handlar om. Att titta på snittet. Men för mig handlar mode så mycket mer om hela konceptet. och kläderna är det slutgiltiga uttrycket efter att jag har gjort skisser som inte nödvändigtvis är skisser på kläder. Det är ett sätt att materialisera en känsla. Och den känslan kan lika gärna materialiseras i bilder, musik eller en text.

- Vem eller vilka har påverkat dig mest gällande dig och ditt arbete?

- Det är absolut min man, Truls. Det är honom jag bollar alla idéer med. Det är han som pushar mig framåt och han som jag trivs allra bäst med. Han som jag umgås med. Jag är också väldigt svart eller vit och det är han som stabiliserar mig.

Leendet och den lyckan som träder fram när hon berättar om sin man gör mig alldeles för nyfiken och jag kan inte låta bli att fråga henne om hur de träffades.

- Vi träffades på dansskolan. Jag dansade då balett, modern dans, jazz och flamenco. Vi gick alltså på samma flamencoskola. Han gick egentligen där bara för att han klättrade och gick på Aikido, en japansk kampsport och tänkte att det kunde vara en fördel för att öva upp smidigheten och koordinationen. Dessutom var han i princip den enda killen på dansskolan och ville därför bara satsa på dansen för annars hade det varit så förutsägbart att han bara gick där för att ragga på tjejer. Han var därför väldigt svårfångad. Men jag hade då kollat in honom ett tag och ja, till slut gick det.

- På en utav dina bloggar skriver du; ”Why do high-fashion when you can do low-fashion?” Vad menar du med det?

- Jag menar att för mig är high-fashion mer ett påkostat mode. Något som är dyrt och mer av en fasad. Något väldigt storslaget. Men för mig är mode mitt innersta något som man inte köper sig. Man får inte det av att köpa ett visst klädesplagg utan det är en livsstil. Low-fashion är något man kan tillverka av vad som helst. Det handlar inte om hur mycket pengar man har. Jag är väldigt mycket inne på Do It Yourself. Något man bygger själv. Precis som man bygger musik utav ljud.

- Vad har du lärt dig mest utav att driva ett eget företag inom modebranschen?

- Det gäller att vara väldigt drivande och aktiv för att komma någonvart. Och det jag har lärt mig allra mest är att man kan göra mer än vad man tror. Ibland funkar det inte att köra på den perfekta ljussättningen direkt. Ibland kan man inte köpa den dyraste och bästa kameran som finns på marknaden utan istället får man kanske köra på den enklare versionen. Men någonstans måste man ju börja och vem vet, resultatet kanske blir hur bra som helst.

Att Anna är driven och aktiv är det ingen tvekan om. Något som klart och tydligt har visat sina framsteg. Hon är nämligen en av karaktärerna som kommer intervjuas i en enorm internationell modedokumentär som kommer filmatiseras i Indien, Sverige och USA. Det kommer visas runt om i världen på turné 2013-2020. Det här är minst sagt stora nyheter för Anna och vi kan inget annat än gratulera. Efteråt går vi ut för att ta några bilder. Vi utbyter några sista ord, tackar för oss och skiljs åt. När jag och mina kompanjoner diskuterar intervjun på väg tillbaka till stationen är det ingen tvekan om att hon verkligen har inspirerat oss alla. Hennes personlighet, tankar och värderingar, utseendet och inte minst allt det hon har lyckats åstadkomma med hittills är inget annat än klockrent. Jag tvivlar inte en sekund på att den här tjejen en dag kommer sätta ett rejält avtryck i modevärlden.

Vi tackar Anna Österlund så hjärtligt för att ha ställt upp på intervjun och önskar henne all lycka till i framtiden och med den kommande modedokumentären!

Besök http://www.ravishingmad.se/ för att komma till hemsidan och http://www.ravishingmad.blogspot.com/ för att komma till bloggen!

Här får ni även en liten sammanfattning på dagens bravader i filmformat med två glada prickar!

- Hur mår du idag, Cosette?

- Jag mår förjävligt, men vad kan man förvänta sig, hon avbryter sig själv då biträdet går förbi vårt bord och frågar om man får påtår på kaffet, biträdet nickar samtidigt som han balanserar använda koppar och tallrikar i famnen. Cosette vänder sig mot mig igen och ser nöjd ut. Men nu blev det lite bättre för jag får påtår på kaffet, säger hon fast hennes kopp med kaffe fortfarande är nästintill fylld.

Jag hade träffat henne på Lund centralstation cirka femton minuter  tidigare, till och med på perrongen där hennes tåg från Malmö anlände, då hon var en halvtimme sen. Först kände jag inte igen henne då jag inte såg hennes långa röda hår bland folkmassorna som rusade ut ur tåget, och när jag såg henne var det inte en rödhårig Cosette jag såg, utan en svarthårig i kortklippt page som slutade strax ovanför hakan, med mörka Wayfarer kopior och röda läppar. Hon såg precis ut som en ung Uma Thurman i rollen som Mia Wallace i Pulp Fiction.

Efter vi hälsat och bestämt oss för att gå den korta biten till Café Cream, ursäktade hon sig för sin sena ankomst. Väl framme på Café Cream beställde hon en kaffe med mjölk i, och vi gick upp för trapporna till ovanvåningen där vi var helt ensamma. Hon satte sig vid bordet näst längst in i hörnet vid fönstret, med utsikt över de förbipasserande fotgängarna nere på kullerstensgatan. Hon påpekar hur mysigt caféet är.

- Du är en väldigt kreativ människa, du har gått estetisk bild och form i gymnasiet, har en blogg med mycket genomtänkta texter och fina bilder, är aktiv medlem på Lookbook med inspirerande outfitbilder och har även modellat en hel del, allting spretar väldigt mycket, med vad är din egentliga passion?

- Det här kommer bli långt! Jag har väldigt många passioner, hon funderar länge hur hon ska formulera sig innan hon fortsätter, men eftersom jag dementerar många av dem erbjuder jag mig endast med att nämna ett par av dem. Tillexempel att gå på stan och se två äldre människor, eller att skriva texter med gatukritor utanför fönster, dricka sitt kaffe på Simirishamns café utan att en bohemhora kommer i närheten av my personal space. Vad tycker jag mer om? Att bli bjuden på sushi! Hon ser ut genom fönstret på förbipasserande nere på gatan och funderar,  och tittar sedan in i sin spegelbild i spegeln bakom henne innan hon vänder sig mot mig igen. Irish cream coffée är en stor passion föresten!

- Du har jobbat som modell för Sweden Models, hur gick du till väga för att komma in i en såpass känd agentur som dem?

- Jag gick dit, de tog foton på mig och nästa dag var jag inne. Det var väl det, svarar hon snabbt och verkar inte ha något mer att tillägga.

- Har du alltid varit bekväm framför kameran eller är det något du tränat fram genom åren? Och för att få en dybbeltydlighet i den här frågan; har du alltid varit säker i dig själv, och är du det nu?

- Ja, när jag var liten och jag började gråta för att någon tillexempel borstade mitt hår för hårt eller liknande händelser, alltså när jag började gråta, då brukade "folk" hota att ta kort på mig, när jag grät och sådana hemska saker. Så där har jag fått lite övning, att kunna se bra ut när jag exempelvis ligger och blöder. Och som svar på andra frågan tror jag som sagt inte att någon är säker i sig själv, och om de är det, så lurar de sig själva och är antagligen drabbade av hybris. Fast det kanske jag bara tycker för jag är svensk, säger hon och ler.

- När man ser dig i dina bilder ser du alltid väldigt självsäker och inspirerande ut, är det så fallet är eller är det en falsk fasad? Frågar jag, och hon svarar att hon inte riktigt förstår frågan och jag får förklara hur jag menar innan hon svarar.

- Det är ingenting jag tänker på, jag tänker inte "nu känner jag mig snygg, därför kan jag posera bra", utan jag bara poserar. Jag tror att om man fotograferar sig själv vet man bättre hur man ska se ut.

- Måste man vara säker i sig själv som modell? Hur upplever du att andra modeller som du träffar brukar framstå som?

- Om man ska lyckas bra så tror jag att man måste det. Eller i alla fall lura i sig själv det. Folk är väldigt elaka i modeindustrin. Jag väger 50 kg, nej, 49 kg till och med! Och jag är 177 centimeter lång. Ändå kan folk kalla mig tjock. När man får de kommentarerna hela tiden hade jag påverkats av detta, men nu har jag inte jobbat så mycket som modell för att jag ska kunna bli det. Men ja, jag tror man måste vara säker i sig själv för att kunna lyckas. Jag tror att i Sverige kan man lyckas väldigt bra även med dålig självkänsla, för här är det inte lika stort som i exempelvis Paris eller Milano.

De som jobbat längre än mig som modell är alltid imbecilla fucking mongon, och de som precis börjat är oftast extremt ödmjuka. Jag tycker extra illa om de förstnämnda eftersom att de inte ens har modelljobb på heltid, de har inte en anledning att ställa sig över någon annan, avslutar hon och dricker av sitt kaffe.

- Varför tror du att det är så att de nya modellerna är så ödmjuka och de gamla är sådana, för att citera dig, "imbecilla fucking mongon"?

- Jag tror att de som varit modeller längre dementerar industrin i Sverige, och de nya uppskattar möjligheterna som finns, svarar hon snabbt utan att tänka.

- Kan du inte berätta lite om hur en photoshoot vanligtvis går till och vad som händer runt omkring dig? Hur upplever du, brukar alla arbeta på ett professionellt plan eller är det ofta folk är oseriösa i sitt arbete?

- Det är oftast mycket väntan, sedan börjar det väl med att stylisterna väljer kläder och kommer överens med make up artisten vilket smink som passar med vilka kläder. Men fotografen är den som bestämmer mest, om han vill ha ett visst smycke på modellen kan ingen säga emot det. Sedan poserar man så som fotografen vill att man ska posera framför kameran. Han kan exempelvis säga "gör något med handen för ansiktet" och sedan får jag själv komma på någonting som ser bra ut. Så i slutet är det ju upp till mig hur jag vill posera, men fotografen vägleder mig på vägen. När vi är färdiga är det väl bara att gå hem, men om fotografen är snäll får man kanske en sneak peak på bilderna. Och fotograferna brukar oftast vara det, snälla alltså.

Alla brukar jobba på ett professionellt plan, det är en hård bransch, såklart måste alla brinna för sitt arbete. Det är klart att man kan bli behandlad som skit, det händer rätt ofta. Man är ju "bara" modellen, make up artisten och stylisten står ju exempelvis över mig. De förväntar sig att man ska göra allting rätt, så de är ofta rätt otrevliga.

- Man hör mycket om modebranschen, oftast dåliga saker. Vad tycker du? Måste man ha vassa armbågar och mycket tålamod för att kunna komma någonstans?

- Det beror på vilket yrke man vill ha, jag tycker stylist verkar vara det enklaste jobbet, men man måste väl ha foten inne antar jag. Make up artist är väl inte heller så svårt om man är duktig på sin sak. Man kan inte bli stor modell här i bara Sverige, då måste man åka till Paris eller Milano, och då måste man vara jävligt smal. Fast jag tror att de flesta modeller i Sverige bara använder modellyrket för att få snabba cash, det är ju bättre än att sälja knark, skrattar hon och ser att både hennes och mitt kaffe är slut och erbjuder sig att gå ner för att hämta mer. När hon sedan kommer tillbaka upp för trapporna påpekar hon den trevliga personalen.

- Man hör ofta om folk som blir varnade för små oseriösa modellargenturer, du som har jobbat i en av Sveriges största modellargenturer, kan man lita på en modellargentur bara för att de är stora?

- Nej, det kan man inte. Jag ser hela modeindustrin som opålitlig. Jag vet inte varför jag började med det egentligen. Jag fick väl bara en fallgrop.. eller inte en fallgrop, vad heter det? Ett finger in av någon anledning. Men jag tror små agenturer med gott rykte är de bästa, för de måste ju kämpa lite mer för att få foten in i braschen.

- Du har nu bestämt dig för att sluta på Sweden Models, hur kommer detta beslut sig? Kommer du fortsätta modella i en annan agentur?

- Jag har redan slutat då jag inte trivdes där. Det kändes inte som att min typ av look passade in där. Och jag lär börja i någon annan agentur, prova mig fram. Men jag ser inte modellandet som något seriöst, snabba cash istället för att sälja knark. Nu kan jag ju köpa knark istället! Men nu vill jag i alla fall söka in i en agentur som är lite mer edgy looking. Det känns ju som att modellerna i Sweden Models är snygga på riktigt ju. Jag vill söka in i en agentur med modeller som ser ut som en blandning mellan aliens och downs syndrom. Inte för att jag ser ut som en, inflikar hon snabbt. Fast jag ser lite ut att ha lite downs, Cosette tar upp sitt legitimation för att visa mig bilden på det för att förstärka sin åsikt, då jag inte håller med henne. Tycker du inte det, lite? frågar hon.

- Hur ser din framtid ut nu?

- Allmänt tror jag att framtiden är döende, det finns inget botemedel, skrattar hon. Inom modeindustrin håller jag mig fortfarande distanserad, avslutar hon och frågar om hon kan få det sista av mitt kaffe.

Text/ bilder; Esther Jemth