etincelle

- Hur mår du idag, Cosette?

- Jag mår förjävligt, men vad kan man förvänta sig, hon avbryter sig själv då biträdet går förbi vårt bord och frågar om man får påtår på kaffet, biträdet nickar samtidigt som han balanserar använda koppar och tallrikar i famnen. Cosette vänder sig mot mig igen och ser nöjd ut. Men nu blev det lite bättre för jag får påtår på kaffet, säger hon fast hennes kopp med kaffe fortfarande är nästintill fylld.

Jag hade träffat henne på Lund centralstation cirka femton minuter  tidigare, till och med på perrongen där hennes tåg från Malmö anlände, då hon var en halvtimme sen. Först kände jag inte igen henne då jag inte såg hennes långa röda hår bland folkmassorna som rusade ut ur tåget, och när jag såg henne var det inte en rödhårig Cosette jag såg, utan en svarthårig i kortklippt page som slutade strax ovanför hakan, med mörka Wayfarer kopior och röda läppar. Hon såg precis ut som en ung Uma Thurman i rollen som Mia Wallace i Pulp Fiction.

Efter vi hälsat och bestämt oss för att gå den korta biten till Café Cream, ursäktade hon sig för sin sena ankomst. Väl framme på Café Cream beställde hon en kaffe med mjölk i, och vi gick upp för trapporna till ovanvåningen där vi var helt ensamma. Hon satte sig vid bordet näst längst in i hörnet vid fönstret, med utsikt över de förbipasserande fotgängarna nere på kullerstensgatan. Hon påpekar hur mysigt caféet är.

- Du är en väldigt kreativ människa, du har gått estetisk bild och form i gymnasiet, har en blogg med mycket genomtänkta texter och fina bilder, är aktiv medlem på Lookbook med inspirerande outfitbilder och har även modellat en hel del, allting spretar väldigt mycket, med vad är din egentliga passion?

- Det här kommer bli långt! Jag har väldigt många passioner, hon funderar länge hur hon ska formulera sig innan hon fortsätter, men eftersom jag dementerar många av dem erbjuder jag mig endast med att nämna ett par av dem. Tillexempel att gå på stan och se två äldre människor, eller att skriva texter med gatukritor utanför fönster, dricka sitt kaffe på Simirishamns café utan att en bohemhora kommer i närheten av my personal space. Vad tycker jag mer om? Att bli bjuden på sushi! Hon ser ut genom fönstret på förbipasserande nere på gatan och funderar,  och tittar sedan in i sin spegelbild i spegeln bakom henne innan hon vänder sig mot mig igen. Irish cream coffée är en stor passion föresten!

- Du har jobbat som modell för Sweden Models, hur gick du till väga för att komma in i en såpass känd agentur som dem?

- Jag gick dit, de tog foton på mig och nästa dag var jag inne. Det var väl det, svarar hon snabbt och verkar inte ha något mer att tillägga.

- Har du alltid varit bekväm framför kameran eller är det något du tränat fram genom åren? Och för att få en dybbeltydlighet i den här frågan; har du alltid varit säker i dig själv, och är du det nu?

- Ja, när jag var liten och jag började gråta för att någon tillexempel borstade mitt hår för hårt eller liknande händelser, alltså när jag började gråta, då brukade "folk" hota att ta kort på mig, när jag grät och sådana hemska saker. Så där har jag fått lite övning, att kunna se bra ut när jag exempelvis ligger och blöder. Och som svar på andra frågan tror jag som sagt inte att någon är säker i sig själv, och om de är det, så lurar de sig själva och är antagligen drabbade av hybris. Fast det kanske jag bara tycker för jag är svensk, säger hon och ler.

- När man ser dig i dina bilder ser du alltid väldigt självsäker och inspirerande ut, är det så fallet är eller är det en falsk fasad? Frågar jag, och hon svarar att hon inte riktigt förstår frågan och jag får förklara hur jag menar innan hon svarar.

- Det är ingenting jag tänker på, jag tänker inte "nu känner jag mig snygg, därför kan jag posera bra", utan jag bara poserar. Jag tror att om man fotograferar sig själv vet man bättre hur man ska se ut.

- Måste man vara säker i sig själv som modell? Hur upplever du att andra modeller som du träffar brukar framstå som?

- Om man ska lyckas bra så tror jag att man måste det. Eller i alla fall lura i sig själv det. Folk är väldigt elaka i modeindustrin. Jag väger 50 kg, nej, 49 kg till och med! Och jag är 177 centimeter lång. Ändå kan folk kalla mig tjock. När man får de kommentarerna hela tiden hade jag påverkats av detta, men nu har jag inte jobbat så mycket som modell för att jag ska kunna bli det. Men ja, jag tror man måste vara säker i sig själv för att kunna lyckas. Jag tror att i Sverige kan man lyckas väldigt bra även med dålig självkänsla, för här är det inte lika stort som i exempelvis Paris eller Milano.

De som jobbat längre än mig som modell är alltid imbecilla fucking mongon, och de som precis börjat är oftast extremt ödmjuka. Jag tycker extra illa om de förstnämnda eftersom att de inte ens har modelljobb på heltid, de har inte en anledning att ställa sig över någon annan, avslutar hon och dricker av sitt kaffe.

- Varför tror du att det är så att de nya modellerna är så ödmjuka och de gamla är sådana, för att citera dig, "imbecilla fucking mongon"?

- Jag tror att de som varit modeller längre dementerar industrin i Sverige, och de nya uppskattar möjligheterna som finns, svarar hon snabbt utan att tänka.

- Kan du inte berätta lite om hur en photoshoot vanligtvis går till och vad som händer runt omkring dig? Hur upplever du, brukar alla arbeta på ett professionellt plan eller är det ofta folk är oseriösa i sitt arbete?

- Det är oftast mycket väntan, sedan börjar det väl med att stylisterna väljer kläder och kommer överens med make up artisten vilket smink som passar med vilka kläder. Men fotografen är den som bestämmer mest, om han vill ha ett visst smycke på modellen kan ingen säga emot det. Sedan poserar man så som fotografen vill att man ska posera framför kameran. Han kan exempelvis säga "gör något med handen för ansiktet" och sedan får jag själv komma på någonting som ser bra ut. Så i slutet är det ju upp till mig hur jag vill posera, men fotografen vägleder mig på vägen. När vi är färdiga är det väl bara att gå hem, men om fotografen är snäll får man kanske en sneak peak på bilderna. Och fotograferna brukar oftast vara det, snälla alltså.

Alla brukar jobba på ett professionellt plan, det är en hård bransch, såklart måste alla brinna för sitt arbete. Det är klart att man kan bli behandlad som skit, det händer rätt ofta. Man är ju "bara" modellen, make up artisten och stylisten står ju exempelvis över mig. De förväntar sig att man ska göra allting rätt, så de är ofta rätt otrevliga.

- Man hör mycket om modebranschen, oftast dåliga saker. Vad tycker du? Måste man ha vassa armbågar och mycket tålamod för att kunna komma någonstans?

- Det beror på vilket yrke man vill ha, jag tycker stylist verkar vara det enklaste jobbet, men man måste väl ha foten inne antar jag. Make up artist är väl inte heller så svårt om man är duktig på sin sak. Man kan inte bli stor modell här i bara Sverige, då måste man åka till Paris eller Milano, och då måste man vara jävligt smal. Fast jag tror att de flesta modeller i Sverige bara använder modellyrket för att få snabba cash, det är ju bättre än att sälja knark, skrattar hon och ser att både hennes och mitt kaffe är slut och erbjuder sig att gå ner för att hämta mer. När hon sedan kommer tillbaka upp för trapporna påpekar hon den trevliga personalen.

- Man hör ofta om folk som blir varnade för små oseriösa modellargenturer, du som har jobbat i en av Sveriges största modellargenturer, kan man lita på en modellargentur bara för att de är stora?

- Nej, det kan man inte. Jag ser hela modeindustrin som opålitlig. Jag vet inte varför jag började med det egentligen. Jag fick väl bara en fallgrop.. eller inte en fallgrop, vad heter det? Ett finger in av någon anledning. Men jag tror små agenturer med gott rykte är de bästa, för de måste ju kämpa lite mer för att få foten in i braschen.

- Du har nu bestämt dig för att sluta på Sweden Models, hur kommer detta beslut sig? Kommer du fortsätta modella i en annan agentur?

- Jag har redan slutat då jag inte trivdes där. Det kändes inte som att min typ av look passade in där. Och jag lär börja i någon annan agentur, prova mig fram. Men jag ser inte modellandet som något seriöst, snabba cash istället för att sälja knark. Nu kan jag ju köpa knark istället! Men nu vill jag i alla fall söka in i en agentur som är lite mer edgy looking. Det känns ju som att modellerna i Sweden Models är snygga på riktigt ju. Jag vill söka in i en agentur med modeller som ser ut som en blandning mellan aliens och downs syndrom. Inte för att jag ser ut som en, inflikar hon snabbt. Fast jag ser lite ut att ha lite downs, Cosette tar upp sitt legitimation för att visa mig bilden på det för att förstärka sin åsikt, då jag inte håller med henne. Tycker du inte det, lite? frågar hon.

- Hur ser din framtid ut nu?

- Allmänt tror jag att framtiden är döende, det finns inget botemedel, skrattar hon. Inom modeindustrin håller jag mig fortfarande distanserad, avslutar hon och frågar om hon kan få det sista av mitt kaffe.

Text/ bilder; Esther Jemth